Röd Vinterängel är min debut och det är en Kriminalroman/Romancedeckare som bottnar i det som sker i samhället, det handlar om vardagsting, familjerelationer, polisernas arbetsförhållande och deras familjeliv samt om Mediet Mimmi som hjälper poliserna i kampen mot brottsligheten. Boken tar även upp den djupa sorg och förtvivlan som drabbar anhöriga vid de makabra dödsfallen.

Skakande och brutala mord, sex, psykotiska drag och utredningar samt det mediala blandas i en skön mix.

  Mina scener är ingående och kraftfulla där de går från ett behagligt lugn till ren skoningslöshet.

Text ur Röd Vinterängel

PROLOG

I det vakna ögonblicket, gav hon upp, hon slutade skrika.

Smärtan fanns där, men ljuden upphörde.

Han satt grensle över henne, kniven glimmade.

Sängen färgades blodigt röd.

I dörren stod hennes lille son och tittade, blicken var fylld av skräck.

Fadern förklarade att hon var en röd vinterängel.

Hon stängde ögonen och for mot ljuset till evighetens port,

slutade andas, ljuden avtog.

Hon blev slapp.

Ett litet stycke ur Röd Vinterängel "Kapitel 3"

Mimmi virvlar runt i sängen, drabbad av nattliga maror, svettas, känner att besökare från andra sidan vill någonting, de drar i henne. Pekar, men är tysta. Hon förstår inte? Varför förstår hon inte vad de vill säga. Hon tittar ju dit de pekar, en stad, en skog. Någon ropar, men vad. Allt känns hotfullt, svart, en känsla av att någon förföljer henne, mörkret omsluter henne. Svårt att andas, vaknar i panik, alldeles klibbig och rädd, hjärtat bankar. Hon sätter sig upp, tittar på den digitala väckarklockan, den står på 03.33 Hon ryser till, är torr i munnen, snustorr. Behöver vatten, måste ha ett glas vatten. Sträcker sig för att tända nattduksbordslampan, fumlar efter kabeln och finner tryckknappen. Drar undan täcket som känns mer som en sluten sovsäck runt hennes kropp, stoppar ned fötterna i sina rosa fjädertofflor som hon alltid placerar nedanför sängen vid sänggåendet. Känslan av oro hänger kvar inom henne. Vad är det som sker med mig, tänker Mimmi. Vem vill ha hjälp? Högt säger hon: ”Mamma, snälla hjälp mig, finns här med mig, jag vill hjälpa men jag vet inte vad jag ska göra, hjälp mig”. Tårar rinner nedför hennes kinder, hon märker det först nu, uppriven av nattens mara. Allt är så verkligt. Känns som om hon befinner sig mitt i en filmsekvens, hennes andlighet blir bara kraftigare och kraftigare. Hon kan känna på sig saker innan de händer, men nu har det ändrats, hon upplever saker, känner saker. Vet att något otäckt ska ske, men klarar inte av att stoppa det. Varför har hon fått en sådan gåva om hon inte kan använda den till något bra. ”Varför Gud, har du gjort så mot mig”, brister hon ut utan att förvänta sig ett svar. Känner sig besvärad, ensam i den här känslan. Hon har ärvt gåvan av sin mamma, det vet hon. Hon letade upp försvunna saker åt folk som kontaktade henne, kunde se vart de tagit vägen. Tyvärr så talade de aldrig om hennes förmåga, hon bara hade den, inget annat än det. Många tyckte de var en konstig familj, var rädda för att beblanda sig med dem. Alltid lätt att vara rädd för det man inte förstår sig på, tänker Mimmi. Kanske därför jag aldrig fick några vänner känner hon vemodigt i all hast inom sig. Fyller på glaset ännu en gång med iskallt kranvatten och dricker girigt ur dess innehåll. Känner sig för en stund som om hon kommer att törsta ihjäl, men nu börjar hon bli mätt på vattnet istället och ökenkänslan i munnen har gett med sig. Borde duscha, usch känner mig kletig överallt, men det får vara tills i morgon, har ingen ork måste sova. Hon känner sig utmattad. Går tillbaka till sängen och kryper ned under täcket, lägger armen under kudden och somnar nästan lika fort som hon lagt sig tillrätta. Resten av natten förflyter i lugn och harmoni, en djup sömn tar vid och då hon vaknar igen känner hon sig utvilad och tillfreds. Sträcker på sig, tänjer på kroppen och tar sig sakta upp ur sängen. Dags att duscha och göra sig klar, tänker hon på väg ut i köket för att brygga kaffe. Då bryggaren börjat mumla på sitt eget välbekanta sätt tar hon klädhögen och går för att ta sig en snabb dusch. Sträcker sig efter kranen, väntar på att värmen ska komma och stiger sedan in, njuter av vattnet som strilar över henne, gör henne klarvaken. Hon är glad och ser fram emot dagen med Micke. Mimmi trallar på Teddybjörnen Fredriksson medan hon gnuggar sitt blöta hår med handduken, låter handduken fara fram och åter tills det känns någorlunda torrt för att frisera. Låter sedan hårblåsen ta över jobbet, tittar sig i spegeln, fönar och fluffar till håret. Tar en hel näve med skum och gnider in det i håret för att få bättre volym, blåser lite till innan hon känner sig helt nöjd. Ler mot sig själv. Det är en bra dag i dag. Mimmi klär sig och lägger en lätt makeup, känner först nu förväntningens fjärilar där nere i magen. Hon går ut i köket och får sig en kopp kaffe, snart kommer Micke för att hämta henne. Kaffet smakar härligt och det ryker ur koppen, hon känner sig lite spänd, men glad och ler för att släppa på det inre trycket. Ler med hela sitt ansikte. Provar en tanke i sin ensamhet: två, vi två, jo nu ska det vara vi två. Mimmi rycker åt sig jackan och stoppar ned fötterna i sina lättknutna joggingskor, häktar ned skohornet som hon sedan tar till hjälp. I det samma hör hon en biltuta.

   Micke har anlänt, hon hastar på, rafsar åt sig handväskan och nycklarna från hallbänken och går sedan ut. Låter dörren slå igen bakom henne. Hallen utanför är dunkel och luktar matos, någon i huset steker fisk, tänker Mimmi innan hon tar de sista trappstegen mot portgången och den alldeles lätta och friska luften på utsidan. Hösten vibrerar lätt därute. Det är en vacker dag, solen som fortfarande värmer med sina strålar, fåglar som kvittrar. Hon känner sig lätt i sinnet, tittar bort till Micke som så artigt och galant väntar med bildörren öppen.

En något udda men intressant janger av nordisk deckare, kanske en liten aning trivial ibland men ändå intressant.

Handlingen utspelar sig på Västmannaöarna efter vulkanutbrottet 1973 där staden läggs under aska. En kvinna dör I Reykjavik på ett mycket plågsamt sätt genom kvävning, man tar det till att börja med som ett självmord men i ett senare skede visar det sig att det rör sig om ett mord.

  På Västmannaöarna har man påbörjat utgrävningar i arkeologisk form och genom detta blir advokaten Pòra Gudmundsdottir kontaktad av en man som heter Markús. I källaren på Markús föräldrars hus finner man resterna efter tre döda kroppar och ett huvud i en låda.

  Den mördade kvinnan i Rekjavik kopplas samman med händelserna på Västmannaöarna och med Markús och det vulkanutbrott som härjat trettio år tidigare.

  Póra försöker finna lösningen på gåtan med kropparna och huvudet och det samband som nystas upp mellan Markús och kvinnan i Rekjavik.

  Helt klart en bok att rekomendera, själv har jag lånat den på biblioteket. Boken är utgiven av Damm förlag om någon vill söka efter den och har ISBN 978-91-7351-401-9